intensiteten

"Livrädd för att leva
Dödsrädd att dö."

Alla är rädd för något. Medvetet eller omedvetet.

För att utveckla ett undvikande beteende krävs ju någon form av rädsla.
Vi undviker det vi tycker är obehagligt eller läskigt, helt enkelt för att slippa utsätta oss för saker som vi inte är bekväma i.

Men när det går så långt så man undviker i princip allt som har med solljus, ljud, människor, djur, mat.. ja, vad som helst som kan skapa en obekväm situation, vad är det då vi är som mest rädda för?
Att leva, eller att dö?
Eller är det både och? Vi kanske inte är menad för att leva, men ändå för rädda för att dö?

Eller vet vi inte?
Har vi blivit så besatt av våra undvikanden att vi inte längre vet vad vi egentligen är rädd för?

Är det verkligen så hemskt att leva, så läskigt att dö?

Svaret är; ja. Och nej. Men mest ja.

Det är hemskt att leva. Det är hemskt att gråta och skrika av smärta. Det är hemskt att behöva vakna upp varje dag utan att veta vad som kommer ske just den dagen.

Och det är hemskt att bli sårad och det är hemskt att få sitt hjärta krossat och fan vad hemskt det är att ändå älska. Älska smärtan, älska lögnerna, tårarna och rädslan.

Det är hemskt att vara kär och det är hemskt att vara känslokall och det är så himla hemskt att må bra för man vet inte när känslorna hoppar från ett plan och bara faller neråt.

Det är hemskt att inte veta. Och det är hemskt att vara rädd.

Och fan vad läskigt det är att dö för vem ska ta hand om dem när du är död? Vem ska göra sysslorna, vem ska ta hand om ditt husdjur och framförallt, vem ska föra din talan?
Vem ska berätta varför du är död om inte du själv? För vem vet bättre än du själv varför du är död? Och vem ska säga fel och ljuga och gömma undan den riktiga andledningen till varför du inte längre finns kvar?

Vem ska älska den där personen när du är borta?
Vem ska tända ljusen och gå ut med soporna och ringa de där samtalen du måste ringa?

Vem ska lyfta ditt värde och berätta vem du är, när du inte längre finns kvar?





Ingen. För ingen är som du.