En dag till
Ligger där i sängen.
Bland de mörka, gråa lakanen.
En tår kämpar för att inte falla, men misslyckas.
Försöker röra på mig, men kroppen är förlamad av orklösheten.
Så jag bara ligger kvar,
räknar klockslag och memorerar väggarnas mönster.
Jag tänker att jag borde kliva upp, kanske tvätta mitt hår som inte har varit rent på en vecka, kanske byta mina 3 dagars gamla kläder, kanske ta tag i mitt liv.
Men det får vänta. En. Dag. Till.
Jag känner hur hjärtslagen rusar, hur ögonlocken blir tyngre, hur klumpen i halsen växer.
Jag försöker intala mig själv att det bara är tillfälligt, att det bara är såhär för stunden.
Men paniken bryter ut, och min ångest ler svagt mot mig.
Jag kanske borde le tillbaka, kanske borde jag le så stort att den blir rädd, kanske borde jag bara se den i ögonen och övervinna den.
Men det får vänta. En. Dag. Till.
Jag vill bort, bort härifrån. Men jag är förlamad.
Jag vill skrika, gråta hysteriskt, kasta saker.
Men, här ligger jag.
Bland de mörka gråa lakanen.
Och minnena svider, framtiden värker och det gör ont att ligga här.
Men det är bara tillfälligt, bara för stunden. Det kommer ju gå över.
Jag kommer börja se färger, känna smaker och höra melodier.
Jag kommer börja tvätta håret, byta kläder och ta tag i mitt liv.
Men det får vänta.
En. Dag. Till.
Bland de mörka, gråa lakanen.
En tår kämpar för att inte falla, men misslyckas.
Försöker röra på mig, men kroppen är förlamad av orklösheten.
Så jag bara ligger kvar,
räknar klockslag och memorerar väggarnas mönster.
Jag tänker att jag borde kliva upp, kanske tvätta mitt hår som inte har varit rent på en vecka, kanske byta mina 3 dagars gamla kläder, kanske ta tag i mitt liv.
Men det får vänta. En. Dag. Till.
Jag känner hur hjärtslagen rusar, hur ögonlocken blir tyngre, hur klumpen i halsen växer.
Jag försöker intala mig själv att det bara är tillfälligt, att det bara är såhär för stunden.
Men paniken bryter ut, och min ångest ler svagt mot mig.
Jag kanske borde le tillbaka, kanske borde jag le så stort att den blir rädd, kanske borde jag bara se den i ögonen och övervinna den.
Men det får vänta. En. Dag. Till.
Jag vill bort, bort härifrån. Men jag är förlamad.
Jag vill skrika, gråta hysteriskt, kasta saker.
Men, här ligger jag.
Bland de mörka gråa lakanen.
Och minnena svider, framtiden värker och det gör ont att ligga här.
Men det är bara tillfälligt, bara för stunden. Det kommer ju gå över.
Jag kommer börja se färger, känna smaker och höra melodier.
Jag kommer börja tvätta håret, byta kläder och ta tag i mitt liv.
Men det får vänta.
En. Dag. Till.