Att mata sin diagnos.
Vad vill jag?
Jag vill må bra.
Jag vill ta hand om mig själv.
Jag vill bli fri från mina demoner.
Jag vill ha sunda relationer.
Jag vill kunna känna att livet är värt att leva.
Jag vill se alla färger som målar väggarna emellan mind och matter.
Jag vill känna mig hel.
Jag vill LEVA.
Men. Det vill inte min diagnos.
Men vad är viktigast? Mina mål som jag strävar efter, eller mina hjärnspöken?
Tänker jag verkligen låta min diagnos vinna över mig?
För det är det jag gör när jag matar den, jag låter den vinna över mig.
Det är exakt det jag gör när jag slutar äta, när jag skär mig, när jag nedvärderar och invaliderar mig.
Det är det mina hjärnspöken vill, inte vad jag vill.
Det är svårt att lära känna sig själv, speciellt med en diagnos som låter ens hjärnspöken lura en.
Det gäller att lära sig skilja på sin diagnos och sig själv.
För egentligen vill jag ju inte må dåligt.
Och det gör jag inte med mening heller. Men ibland så ger man upp lite. Man känner att man aldrig kommer vinna.
Och det är där jag lätt blandar ihop mig själv med min diagnos.
Och då kan jag behöva stanna upp och tänka på om det är jag eller mina hjärnspöken som talar.
Och det är rätt svårt att faktiskt stanna upp, när man inte har det där glappet emellan tanke och handling.
Nästa gång du tänker på att på något sätt behandla dig själv illa, försök stanna upp.
Och tänk, tänk på vem det är som talar. Är det du, eller är det någon i din hjärna som vill dig illa?