Genom en iskall vinter
Man känner hur det svider i ögonen, hur klumpen i halsen bara växer, hur man sakta men säkert går i tusen bitar.
Att sakna någon kan ofta gå över till att desperat hitta vägar till att påminna sig själv om personen.
Påminna sig själv om allt ni gjort tillsammans, tänkt tillsammans, känt tillsammans.
Många gånger tar man även till destruktiva åtgärder för att konstant påminna sig själv om denna personen.
Varför gör man så?
Kanske är det för att man är rädd att man ska glömma. Kanske saknar man någon som aldrig mer kommer tillbaka, och ens största rädsla är att glömma allt. Så man bara fortsätter påminna sig själv om saknaden.
Kanske är det för att man blivit sårad, haft en destruktiv relation och man återgår till förr för att få någon slags closure, man försöker reparera relationen i sin fantasi.
Eller kanske är det helt enkelt för att man bara inte kan släppa det som har varit. (Det som var är över, men dig ska jag aldrig nånsin glömma.)
Kanske vill man inte släppa det som har varit, kanske har man något slags hopp om att det fortfarande kan repareras, lagas, tejpas ihop för att sedan läka på nytt.
Saknad är nyttigt. Vi behöver sakna för att komma ihåg vissa saker.
Men man måste även komma ihåg att vissa saker går inte att reparera eller laga, och vissa personer saknar vi enbart för att vi saknar det som var bra. Det är viktigt att komma ihåg varför allt blev som det blev, varför det inte funkade, varför det inte gick.
Men också, varför du saknar.
Varför svider det i magen?
Varför växer klumpen i halsen?
Varför går du sakta men säkert i tusen bitar?
Är det för att du saknar, eller är det helt enkelt för att det är för svårt att acceptera att det är över?