Du mot världen, vem har rätt?
En smutsig spegel, en suddig spegelbild.
Men du speglar dig ändå, trots att det är suddigt.
För du vet, du vet hur du ser ut egentligen.
Den enda anledningen till att du står där just nu, och ser på din mascara som rinner längs kinderna,
det är inte för att du undrar hur du ser ut.
Det är för att du vet hur du ser ut.
För du får höra det varje dag, av den där killen i din klass, av den där populära tjejen i klassen över dig.
Eller kanske får du höra det på stan av ett gäng coola snubbar.
Du vet mycket väl hur du ser ut. Du har studerat dig själv under hela ditt liv.
Du vet om dina fettvalkar, du är medveten om dina knubbiga kinder och din stora näsa.
Du beskriver för dig själv vad du vill ändra, vilka ingrepp som kommer krävas och hur mycket pengar du måste spendera på det.
Du tänker på de korta kjolarna och tighta klänningarna du kommer kunna bära,
profilbilderna du kommer kunna ta och all bekräftesle du kommer få.
Du ler när du tänker på hur lycklig du kommer bli.
Eller?
Du går där i din tighta klänning, du tar en ny profilbild, du får en kommentar om hur fin du är.
Du får ännu en kommentar, om hur äcklig du är, igen.
Du får en till, du blir kallad för hora.
Och en till, och en till, och en till...
Inget har förändrats, förutom ditt utseende.
Du förstår inte, du har ju blivit smal, du har en fin näsa, dina kindben är vassa.
Du är ju normal.
Så varför fortsätter det?
Varför är du inte lycklig?
Du ställer dig framför din smutsiga, suddiga spegel igen.
Och du inser.
Att det inte är dig det är fel på, det är normen.
Jag försökte förändra mig, varför kan inte världen göra detsamma?